Sommarens utfärdsvecka med Storsjön 2002

Deltagare:

• Peter "Mediumet" Tuvesson
• Annika Nordquist
• Mats Fäldt (maskinist)
• Jürgen Jacoby
• Richard "Russinet" Johnson (kapten)
• Lisbeth Barkholt
• Maria "Masken" af Rolén Fäldt (ordförande i isbjörnsklubben)

Dagsutfärdare:

• Mikael Andersson
• Hans Tråvén
• Jens Eriksson
• Lars Andersson
• Åke Johansson

Vår resa började vid djurgårdsbron

På fredag förmiddag möttes jag, Lisbeth, Mats och Peter vid KMK där vi lastade ombord vårt pick och pack för att sedan ge oss iväg till Grisslehamn för att plocka upp Annika, Richard och Jürgen. Vi kom fram sent på kvällen och välkomnades av regn och åska. Ovädret hade dock blåst bort till morgonen därpå, vilket i sin tur tillät oss att åka ut till vårt första dykmål; Karlholm II, ett mindre ångfartyg som sjönk vid Tolvöregrund 1922. Hon står rätt uppochned och är helt intakt, förutom att stäven är delad längst fram. Hon är beklädd av fiskenät på barbords sida, men är förutom detta ett fint dykmål, trots att sikten kan vara ganska dålig då hon ligger på lerbotten.

Eftersom det goda vädret höll i sig fram mot eftermiddagen tog vi tillfället i akt och gav oss ut på öppet hav för att göra vårt andradyk vid en position strax söder om Grundkallens fyr, en plats utan land i sikte som döljer ett av Östersjöns mest vackra vrak. Hon som alla talar om, men som så få har haft chansen att få utforska själva; S/S War Fundy. En stor ångare på 3000 dwt helt gjord i mahognyträ som byggdes i Amerika under första världskriget år 1918. Bara två år senare gick hon på grund i tjock dimma på en resa mellan Blyth i England och Gävle. Lastad med 1497 ton kol som ett järnbruk i Gästrikland beställt. Idag ligger hon på havets botten till oss dykares förtjusning, så gott som orörd och väl skyddad i en ravin från vindar och packis.

Vid tvåtiden mitt i natten lagade Lisbeth en omelett av fredagens överblivna matrester, det blev en sen middag, men det var det värt efter dagens underbara dyk på War Fundy.

Plockepinn á la Bellona

Vi var alla ganska uttröttade efter gårdagens alla strapatser och äventyr, så vi bestämde oss för att ta en softardag och bara göra ett dyk. Detta blev på Bellona utanför Djurstens fyr. Flera fina högar av bottenstockar och spant i svart ek var utspridda över vrakplatsen - sönderslagna rester av det som en gång i tiden varit en stor fregatt bestyckad med 40 kanoner, byggd 1782 i Karlskrona efter den berömde skeppskonstruktören Fredric Henric af Chapmans ritning. År 1809 var Bellona ett av fartygen i den eskader som förde den svenska landstigningsstyrkan till Västerbotten, där en rysk invasionsarmé opererade. Då flottan seglade mot Öregrund efter det att det ryssarna besegrats, mötte Bellona sitt öde. Hon rände på grundet utanför Djurstens fyr i hög fart, började ta in vatten och sjönk så småningom. Idag har detta grund fått namnet Bellonagrundet. Själva hittade vi ett kloliknande föremål som skulle kunna ha varit ett kruthorn i ben, använt för att fylla musköterna med krut för länge sedan.

Cedric och vrakströssel vid Argos grund

På väg ut mot Argos grund så lyckades vi med hjälp av Peters positionsuppgift of och Storsjöns ekolod lokalisera Cedric, Richard och Peter tvekade inte en sekund med att dra på sig sina utrustningar och hoppa ner i vattnet för att dyka på detta kusliga vrak, medan vi andra stannade ombord.

Förlisningen av S/S Cedric är en tragisk historia. Det var vid juletid år 1910 som det ståtliga ångfartyget mötte sitt öde. Cedric som byggdes i England år 1881 var på väg till Gävle med en last kol, mitt i natten gick hon på grund i tät dimma. Vågorna slog in över det grundstötta fartyget och det tog inte många minuter innan hon förlorade kampen mot havets krafter. Sekunderna innan Cedric sjönk till botten lyckades man med ett sista yxtag kapa loss livbåten. Olyckan krävde 12 offer av en besättning på 15 man. Så här berättar lättmatros Nielsen, en av de tre överlevande, om den fasansfulla händelsen (hämtat ur Peters kompendium):

"Det var tjocka när det hände. Ångaren sjönk på ett par minuter. Sex av mina kamrater gingo med i djupet utan att jag hörde ett ord från dem. Sugvattnet drog dem nog för djupt ned. Vi hunno icke och spänningen var så stor att vi icke kunde säga ett ord till hvarandra om olyckan. Vi ropade efter de försvunna ut i mörkret ett par gånger. Hafvet dånade i raseri. Det kan icke berättas. Det förskräckliga var ändå, när mina kamrater blefvo vansinniga. Det glömmer jag aldrig. En af dem satt med blicken stelnad, rak framför mig, och så kastade han sig öfver bord, utan att säga ett ord till oss. Vågorna togo hans kropp.

Båten var fylld med vatten och lemmarna började stelna. Jag slog med händerna och försökte röra på mig så godt jag kunde. Det var enda sätet att hålla blodet i rörelse. Men medan jag satt där, ser jag en annan af mina kamrater, resa sig upp och ropa om allt möjligt. Han var sjuk, hans ögon buro ett vildt uttryck. Han fattade mig i armarna och ville kasta mig öfver bord. "Hälsa min hustru och mina barn" sade han. Så tog en våg bort honom och så upprepades det förskräckliga. Till slut voro vi tre man kvar. Vi öste ur vattnet med stöflar och skor, men när vi nu endast voro tre kvar höggo vi ut en lufttank och använde den som skopa. Så fingo vi båten snart tom, det mojnade af och efter sjutton timmar stötte vi på land."

Under tiden som Richard och Peter skröt om bryggans ratt och hur de klarat sig från att trassla in sig i trålen som Cedric är insvept i, begav vi oss iväg mot vårt från början planerade dykmål; Argos grund. I princip är det bara att hoppa i vattnet, hålla tummarna och hoppas på det bästa, för hela Argos grund är nedströsslat med sönderslitna och förvridna vrakdelar. Och vi gjorde just det, ankrade fast vid största bästa vrakeko och hoppade i. Till vår stora förtjusning fann vi fören på Delaware. En Norsk atlantångare som byggdes 1920. Hon var lastad med 2800 ton pappersmassa och 1500 ton malm då hon rände upp på 17-fots-grundet vid Argos den 9 juni år 1928, efter det att styrmannen räknat fel på avståndet till pricken. Bara gud vet hur många andra fartyg som gått i samma fälla, men tack vare Peters forskning så känner vi i alla fall till några av dem; Delaware, Gerda Ferdinand, Rosafred och Köln för att nämna ett fåtal.

Nu gav vi oss in mot land igen, för att än en gång dyka på Bellona. Det blev ett fint kvällsdyk och månskenet glittrade i kölvattnet då vi plockat upp alla dykare och fortsatte mot en naturhamn där vi skulle ligga över natten. Vi hade slut på grillspett och jag blev utskickad helt ensam på den kolsvarta ön med en halvtrasig ficklampa och en slö kökskniv för att tälja nya. Men när jag kom tillbaka, full av spindelnät, sönderbiten av myggor, halvt ihjälskrämd av muterade mördarpaddor och med famnen full av nya fina grillspett, hade de redan löst problemet med ett galler. Otacksamma %#!*&¤§.

Jo, vi hade många mysiga kvällar ombord på Storsjön, med god mat, roliga historier och gott sällskap. Men ibland kan man undra vad det är för gäng man hamnat i egentligen, och vad skulle en ny medlem tro om vår klubb om denne till exempel skulle få syn på Richard. Vår kapten. Om kvällarna satt han i ett hörn, lagom kvävenarkad och hög på de läckande gasolångorna i köket, mumlandes; "Jag äter små barn, jag äter små barn, och deras veckopeng" och "Vem släppte ut hundarna?". Inte heller var han särskilt säker på handen när det gällde att hälla upp vissa drycker, en gång slutade det med att vi alla satt med strumporna dränkta i Laphroaig, en whisky som förresten inte funkar särskilt bra som myggmedel för att hålla alkismyggorna borta. Men det som verkligen borde skrämma alla nyblivna medlemmar är att människor av denna sort sitter med i LM-dyks styrelse...

Maxad mängd vrak per dyk på snorkeldjup och oläsbara kråkfötter

Efter ett resultatlöst sökdyk efter okänt vrak vid engelska grundet körde vi till Kullbådaviken, mer känd som "Vrakviken". Och nog förtjänar viken sitt smeknamn, något ekolod behövdes ju knappast, då träspant stack upp över ytan lite här och där. Det var bara att välja och vraka, så att säga. Den snorkeldjupa viken var en kyrkogård av skonare och skutor som ska ha blivit sänkta av ryssarna. Det gick inte att simma en meter i det grumliga vattnet utan att köra näsan i ett nytt vrak. Sikten var som sagt urusel och vi tappade bort varandra med jämna mellanrum. Peter lyckades dock hitta två jungfruar och jag en gammal skosula och en tom sardinburk. Mats tyckte vraken var kusliga och skrev "spooky" på sin skrivplatta, Peter tydde hans kråkfötter till "Kalle 5 år" och jag som "sko ky". I detta fall hade det varit praktiskt att ha en Erica Johanesson med sig, som kråkfotstolk alltså. Men det hade vi inte så vi ryckte på axlarna och simmade vidare, ingen av oss förstod någonting av Mats hieroglyfer, vi antog att han blivit djupberusad - hur nu det skulle ha gått till, på tre meters djup. När vi kom upp till ytan utbrast Peter: "Abo shit len, maxad mängd vrak per dyk!", så sant som det var sagt. Ett bra uppvärmningsdyk inför War Fundy.

And then there were six...

...och efter fem dagar var vi bara sex deltagare kvar, då Lisbeth hamnat i konflikt med vädergudarna och bestämt sig för att ge sig hem till det inte lika gungiga fastlandet. Med detta blev diskhögarna lite större och smulorna på golvet lite fler. Men vår dykvecka fortsatte som vanligt och vi fick snart besök av nya dykholister som beställt dykning på War Fundy vid Grundkallen; Mikael Andersson och Hans Tråvén. Vädret tillät oss denna gång att göra två fina dyk på detta "vrak", som egentligen förtjänar en betydligt finare benämning. Det som gör War Fundy till ett sådant fint dykmål är som sagt att hon är nästintill helt intakt och så gott som orörd. Det mesta finns kvar ombord vilket gör att det finns mycket att titta på, och mycket att utforska. Det går också att simma ner i lastrum och penetrera vrakets alla gångar och hytter. Att säga att hon är "mycket vacker" vore en underdrift. I fören sitter två stora patentankare. Längst däcket ligger två långa master, en på babords sida och en på styrbords. I aktern finns en stor roderkvadrant. Framför backen i fören sitter ett reservankare och på styrbords sida i förpiken står ett badkar och ett tvättställ upplyst av det prismaslipade glaset i fönstrena i taket. Allt detta bland en oändlighet av vackra detaljer...

Efter att ha fått äran att göra ytterligare två dyk på detta extraordinära vrak (Ja, ja, jag kanske överdriver lite men vad säger man inte för att göra er andra avundsjuka?), så återvände vi till Öregrund där vi hjälptes åt att laga en asiatisk currygryta under Peters ledning. Här visade han egenskaper på att kunna bli en utmärkt befälhavare. Så här lät det: "Du där! Mynta morötterna! Och du! Skala potatisen! Hur är läget på vitlöksfronten?". Mats undrade emellertid vad han skulle göra med skalen till ingefäran, och då lät det så här:

"Vad ska vi gör med skalen till ingefäran?" undrade Mats, men svarade snabbt på sin egen fråga; "Vi ger den till hamstern vet ja!"

"Vilken jävla hamster?" undrade jag.

"Ja just det, vi har glömt att köpa en hamster!" utbrast Mats förskräckt.

"Jag skriver upp det på köplistan!" sa Peter och skrev det på den vita tavlan.

Så här kunde en normal kväll låta ombord på Storsjön, och det för mina tankar tillbaka till frågan "Vad skulle folk tro om oss?". Mats som med jämna mellanrum fick hysteriska skrattanfall, somnade denna kväll med vinglaset i handen och vaknade med vinröda shorts. Och jag som hela tiden hade kameran inom räckhåll för att kunna knäppa av pinsamma bilder att lägga ut på klubbens hemsida, försökte ständigt värva nya medlemmar till isbjörnsklubben vilket fick de andra att slänga sig i sjön så fort de fick syn på en tärning. Och om ni läser dykprotokollet från denna vecka så kommer ni med största sannolikhet att få syn på namnet "Anette Nordström", och vem fan är det? Hade vi en låtsasdykare med oss ombord? Nej, fallet var helt enkelt så att ingen kunde lära sig en viss deltagares namn, som i själva verket inte var någon annan än "Annika Nordqvist". Men hon fick stå ut med att bli kallad allt ifrån Karin Öberg till Anette Nordström under veckans gång, vilket orsakade en viss förvirrning på båten.

Vesta, Köln och "Lighthouse trashing"

På väg ut mor Argos fann vi en boj, och efter att ha bläddrat lite i vrakregistret insåg vi att den andra änden av linan måste vara fastknuten i den finska ångaren S/S Vesta som förliste i en isande vinterstorm den 15 januari 1945 i slutskedet av andra världskriget. På sin resa mellan Norrköping och Helsingfors fick Vesta, som vid tillfället var lastad med spannmål, en förskjutning av lasten. Hon kantrade och vattenfylldes i den våldsamma stormen. Av besättningen om 15 män och 3 kvinnor överlevde endast 6 personer, resten drunknade eller frös ihjäl i den fruktansvärda olyckan. 47 år senare återfanns Vesta av några dykare på trettio meter plus, stående rätt uppochned och helt orörd. Idag vågade vi oss ned på det mörka, kusliga men samtidigt spännande vraket. Och det, vill jag lova, var ett dyk att minnas. Det blev många glädjetjut när vi kommit upp till ytan igen (med vördnad för de omkomna sjömännen förstås) - det här är vad vi kallar dykning!

Jag vill minnas att Jürgen utbrast en rad osammanhängande och obegripliga nysvenska ord när vi kommit upp till ytan igen, något i stil med: "Yo, abo shit len! Fett me grimmt yao! Spitzen klasse!" för att uttrycka sin glädje över det lyckade dyket... Kanske ska vi hålla ett öga på vår nya version av Jürgen och hoppas på att ravepartyn och vandalisering av fyrarna inte blir en uppföljare till dessa Rinkebyfasoner. Även om det var jag som låg bakom det hela med mina lektioner i nysvenska, så var jag och Annika de enda som framåt slutet av veckan fortfarande använde ett anständigt ordförråd.

Efter Vesta fortsatte vi mot Argos igen, där vi denna gång skulle dyka på S/S Köln. Ett vrak som i min åsikt såg ut som ett stort kraschat ufo med alla sina kugghjul, rör och kranar. Dessa var i själva verket rester av enorma ångpannor som en gång i tiden tillhört den tyska lastångaren Köln. Natten till den 27 juni 1940 var Köln på väg hem till Tyskland efter att ha hämtat 12 000 ton kol, resan förflöt bra och ombord firade man tyskarnas segermarsch genom Frankrike (eller kanske rentav den svenska midsommaren), ända tills man passerat Gävlebukten. Där släppte sjömännen sina partyhattar och konstaterade att de med full fart hade ränt upp på Argosgrundet. Farten var så hög att halva fartyget gick över klacken och bröts mitt itu. Pojkarna var mäkta imponerade av de stora ångpannorna. Peter gjorde bongo-tricket på mig och Jürgen... den jäveln. Och stackars Annika som var tapper nog att dyka i en enkel våtdräkt hela veckan, och fick upp kroppstemperaturen genom att hälla ner kokande vatten innanför dräkten inför varje dyk, var som vanligt halvt ihjälfrusen när hon kom upp till ytan. Och det kan man ju förstå, då vattentemperaturen i Ålands Hav varierade mellan 4 och 7 grader Celsius.

Åter vid Öregrund avnjöt vi en lyxig middag på Hummelgrund. En fin restaurang som blickade ut över hamnen. I och för sig så kryllade stället av "små jävla barn" (som Richard så finkänsligt brukar beskriva de små liven), men maten var god och restaurangen var trevlig. Stärkta och pigga efter denna måltid styrde vi Storsjön, genom en allt mörkare skärgård, mot Grisslehamns yttre hamn dit vi anlände strax efter midnatt

En stark åtrå efter mer kvävebubblor i blodet

På fredag morgon hoppade tre nya dagsutfärdare ombord; Jens Eriksson, Lars Andersson och Åke Johansson, var och en med en dyksugen glimt i ögat och en stark åtrå efter mer kvävebubblor i blodet. En bunt sanna dykholister. Vi kastade loss och begav oss iväg mot Henny af Vaxholm, ett fartyg som sänktes av sin egen kapten tidigt på morgonen den 8 september 1950. Kapten Fokk som han hette, den skurken, begick nämligen försäkringsbedrägeri genom att sänka sitt eget fartyg istället för att vidta kostsamma reparationer. Men det hela uppdagades senare och Kapten Fokk hamnade bakom lås och bom. Allt detta till oss dykares fördel. Henny af Vaxholm som var en motorgaleas av stål på 77 bruttoton och byggdes år 1921, står idag rätt uppochned på havets botten. Helt intakt.

Efter en välförtjänt lunch i solskenet halade vi upp ankaret och körde mot nästa dykmål, som kanske inte var lika upphetsande som Henny, men ändå värt ett andra dyk: Karlholm II. Så vitt jag vet så var alla nöjda med sina dyk på Karlholm II trots den dåliga sikten. I aktern kan man lysa in genom öppna dörrar och fönster. Eller om man är lite halvt galen, som vi LM-dykare har en tendens att vara, rentav penetrera vraket. Under rodret sticker ett propellerblad upp ur dyn och uppe på däck leker små söta tånglakor.

Vi återvände till Grisslehamn för att släppa av dagsutfärdarna och låta vår trogne luftfyllare Jürgen mönstra av. Eftersom det var den sista kvällen med gänget slog vi till på stort och drog till Grisslehamns inneställe; den lokala pizzerian mittemot bageriet. Den var smockad med knuttar och raggare med hockeyfrillor och träningsoveraller i käcka färger. Man fick passa sig för att inte få ett flygande ölglas i huvudet, eller en rak höger av han som tagit ett par öl för många.

"Det suger till mellan skinkorna när jag böjer mig framåt!"

Peter som emellertid hjälpt oss med alla vrakpositioner, och dessutom gjort kompendier med information om vraken åt oss alla, kläckte ur sig en mängd underliga kommentarer under resans gång, med det här citatet från en av hans påklädningsfaser tog han priset och lovades en klar förstasidesplats på LM-dyks hemsida. "Det suger till mellan skinkorna när jag böjer mig framåt!" utbrast han när han tagit på sig sin torrdräkt. Trots att det möjligtvis fanns ett visst allvar i hans bekymmer så var det något mycket värre som fick oss att leta efter vitlök och krucifix att hänga runt hans hals; han hörde röster nere på vraken. Troligtvis var det bara djupberusningen som spelade honom ett spratt, som ju fler än en gång fått ta på sig skulden för diverse galenskaper. Men hädanefter är han nu mer känd som Mediumet Peter. Och vem vet, kanske kan han en dag hjälpa oss att nå de försvunna sjömännen på Companus, från den andra sidan?

Companus var förresten det sista vraket vi dök på under denna utfärdsvecka. Det var under en höststorm år 1911 som fyrpersonalen på Söderarms fyrplats såg en tremastad skonare kantra i de svåra byarna. Nästa dag påträffades hon drivande med kölen i vädret, och det är först då som vinden tillåter andra fartyg komma nära nog för att kunna identifiera henne. Man konstaterade att det var Companus från Helsingborg, en skonare på 129 ton lastad med trä. Några spår av besättningen syntes aldrig till och man antog att alla omkommit. Idag är vraket efter Companus mer känt som Lillkyrka eftersom det uppochnedvända skrovet ser ut som en katedral underifrån. Precis innan jag skulle gå ned hällde Richard hinken med cyklopspottsvatten över mig, den kaxig jäveln. Tur att han inte kunde se vilket finger jag höll upp i neoprenvanten när jag gjorde "nertecken". Jag hämnades senare med det gamla salt-i-kaffet-tricket, hämnden är ljuv...

Nu väntade en lång hemresa tillbaka till Djurgårdsbron efter en härlig vecka till sjöss ombord på Storsjön. Vi kom inte hem förrän mitt i natten, och satt uppe för att räkna skeppskassan ända in på morgontimmarna för att sedan packa bilarna och återvända till våra ljuva hem. Och med dessa meningar tackar jag för mig, och för denna roliga dykvecka i Stockholms norra skärgård! Nu är det bara för mig att kila iväg och skaffa en ny identitet fort som sjutton, för jag lär ju aldrig får skriva en annan reseberättelse á la Masken igen! ;-)

Hälsningar,